Det regnar, jag sitter i köket och det enda jag hör är laptopens surrande. Jag känner mig låg, omotiverad, hjälplös, tankspridd och liten. Gårddagen var tuff med ångest, hjärtat  i halsen och besvikelsen har inte lagt sig än. Någon säger gå vidare, någon annan säger du gjorde allt du kunde, men jag vad säger jag? Att det är tungt just nu, det får det bara vara ibland. Min stora älskling sa, " gumman man blir starkare av motgångar för att man måste växa och gå vidare". Han är så klok min kära man, vi har tur jag och vidar som har honom i våra liv. älskar dig så erik!

Framför mig har jag en inlämningsuppgift i matte b som ska vara inne om drygt en vecka, jag har gjort 1 av 12 frågor. Jag behöver lite positiv energi, någon som talar om för mig att det kommer bli bra tillslut. Jag har alltid tagit hand och tröstat alla andra men mig själv är det inte lätt, försöker se framåt men samtidigt känns det som om någon har dragit undan mattan vid mina fötter. Allt jag har offrat, alla timmar jag varit utan Vidar, all press och stress, alla prov och nervositet, alla sömnlösa nätter och alla dagar med ont i magen. Allt detta för ingenting. Besvikelsen sköljer över mig som en våg och jag kan inte surfa, surfa på vågen som ska leda mig rätt.

Även om det är tungt nu så finns det 2 saker i mitt liv som väger upp allting och det är ju givetvis mina underbara älsklingar, utan er skulle jag inte kunna stå, utan er skulle jag inte gå, utan er finns inte jag! Jag älskar er mina fina killar!

ps: Om 3 dagar fyller jag 22 år, hur det känns? Just nu ingenting precis som allt annat.