Jag sitter i köket tittar ut genom fönstret och ser hur världen liksom är alldeles dimmig idag. Precis så känner jag mig, grå och dimmig. Vill bara försvinna. Vi pratade igår du och jag, det var ett bra och sansat samtal vi lyckades ha med varandra men borde det inte vara så jämt? Borde det inte vara så att man lyssnar på den man älskar i alla lägen? Du vet ju knappt om du älskar mig eller inte längre. När jag frågade dig det för någon vecka sedan sa du; jag tror det. Man vet om man älskar någon, det känns i hela hjärtat. Jag skulle vilja hata dig men det gör jag inte men jag accepterar inte dina val och handlingar och jag blir illa berörd när du kallar mig saker som jag med all säkerhet vet inte stämmer.

Ibland känns det som jag står utanför livet. Livet handlar inte om att överleva, det handlar om att leva fullt ut varje dag. Jag vill se varje ny morgondag som en möjlighet och jag vill möta varje dag med en glad känsla i kroppen. Jag vill att någon ska kunna gå och brygga kaffe till mig på morgonen. Jag vill att någon ska bre min favoritsmörgås med precis exakt rätt mängd smör. Jag vill att någon ska komma ihåg att jag vill ha lite mjölk i kaffet.

Egentligen förstår jag ingenting längre. Allt som förut har varit logiskt och självklart för mig har blivit förvirrat och oklart. Rasar världen samman om jag lämnar dig? Varför gråter du inte när jag säger att mitt hjärta längtar ut? Vart stoppar du dina känslor? Tänk om du för en gångs skull skunna gråta inför mig. Va bra det skulle kännas för oss båda. Du skulle få lätta på trycket och jag skulle få se en gnutta mänsklighet i dig.

Du säger att du inte kan tvinga mig att stanna hos dig. Och det stämmer men likförbannat kan man ju ändå kämpa för kärleken. Du skulle kunna kämpa för mig men det gör du inte. Du säger att jag redan har gett upp och att jag har bestämt mig för att du aldrig kan göra mig lycklig mera. Det har jag för det första inte bestämt och det har jag för det andra aldrig velat att det skulle bli så men nu är det såhär. Du har aktivt valt sedan vi fick våra lilla son att ta mig för givet, att ditt hem alltid varit rent och städat, att det ofta luktade nybakat av någon härlig kaka som stod i ugnen, att golven alltid luktade citron för att jag dagligen skurade bort alla dessa fläckar. Du var van att komma hem en dag efter jobbet med maten på bordet och tvätten hängd. Du rörde inte ett finger, inte för att du behövde det eftersom jag redan gjort allting men också för att du inte prioriterar det på samma sätt som jag.

Dina prioriteringar här i livet är för mig helt sanslösa. När jag hör dig prata om varför du inte gör vissa saker här hemma får det mig att känna mig illa till mods. Jag vill inte diska när jag kommer hem från jobbet för jag vill vara med min son. Jag vill inte tvätta när han fortfarande är uppe för jag vill hinna umgås med honom. Jag tänker plocka av maten från bordet när han har gått och lagt sig! Mitt i dina resonemang står jag med disktrasan i handen och säger: OCH DU TROR ATT JAG VILL GÖRA ALLT DET HÄR NÄR JAG SKULLE KUNNA VARA MED MITT BARN?. Hela jag kokar. Hjärtat ruser. Allt blir så uppenbart. Det är jag som ska göra allt precis allt. Du ser på mig som en kvinna från 40-talet. En tvättäkta hemmafru. Men det är det slut på nu. Jag har börjat ställa krav på dig och på hemmet. Än så länge gör du det du ska men jag väntar på den dagen du slutar att bry dig. Det spelar ingen roll att jag nu har en sjukdom som begränsar mig i mitt vardagliga liv. Jag har gjort allt för dig så länge nu att det inte finns någonting kvar.
Jag behöver kärlek. Bums.