Jag sitter i köket tittar ut genom fönstret och ser hur världen liksom är alldeles dimmig idag. Precis så känner jag mig, grå och dimmig. Vill bara försvinna. Vi pratade igår du och jag, det var ett bra och sansat samtal vi lyckades ha med varandra men borde det inte vara så jämt? Borde det inte vara så att man lyssnar på den man älskar i alla lägen? Du vet ju knappt om du älskar mig eller inte längre. När jag frågade dig det för någon vecka sedan sa du; jag tror det. Man vet om man älskar någon, det känns i hela hjärtat. Jag skulle vilja hata dig men det gör jag inte men jag accepterar inte dina val och handlingar och jag blir illa berörd när du kallar mig saker som jag med all säkerhet vet inte stämmer.

Ibland känns det som jag står utanför livet. Livet handlar inte om att överleva, det handlar om att leva fullt ut varje dag. Jag vill se varje ny morgondag som en möjlighet och jag vill möta varje dag med en glad känsla i kroppen. Jag vill att någon ska kunna gå och brygga kaffe till mig på morgonen. Jag vill att någon ska bre min favoritsmörgås med precis exakt rätt mängd smör. Jag vill att någon ska komma ihåg att jag vill ha lite mjölk i kaffet.

Egentligen förstår jag ingenting längre. Allt som förut har varit logiskt och självklart för mig har blivit förvirrat och oklart. Rasar världen samman om jag lämnar dig? Varför gråter du inte när jag säger att mitt hjärta längtar ut? Vart stoppar du dina känslor? Tänk om du för en gångs skull skunna gråta inför mig. Va bra det skulle kännas för oss båda. Du skulle få lätta på trycket och jag skulle få se en gnutta mänsklighet i dig.

Du säger att du inte kan tvinga mig att stanna hos dig. Och det stämmer men likförbannat kan man ju ändå kämpa för kärleken. Du skulle kunna kämpa för mig men det gör du inte. Du säger att jag redan har gett upp och att jag har bestämt mig för att du aldrig kan göra mig lycklig mera. Det har jag för det första inte bestämt och det har jag för det andra aldrig velat att det skulle bli så men nu är det såhär. Du har aktivt valt sedan vi fick våra lilla son att ta mig för givet, att ditt hem alltid varit rent och städat, att det ofta luktade nybakat av någon härlig kaka som stod i ugnen, att golven alltid luktade citron för att jag dagligen skurade bort alla dessa fläckar. Du var van att komma hem en dag efter jobbet med maten på bordet och tvätten hängd. Du rörde inte ett finger, inte för att du behövde det eftersom jag redan gjort allting men också för att du inte prioriterar det på samma sätt som jag.

Dina prioriteringar här i livet är för mig helt sanslösa. När jag hör dig prata om varför du inte gör vissa saker här hemma får det mig att känna mig illa till mods. Jag vill inte diska när jag kommer hem från jobbet för jag vill vara med min son. Jag vill inte tvätta när han fortfarande är uppe för jag vill hinna umgås med honom. Jag tänker plocka av maten från bordet när han har gått och lagt sig! Mitt i dina resonemang står jag med disktrasan i handen och säger: OCH DU TROR ATT JAG VILL GÖRA ALLT DET HÄR NÄR JAG SKULLE KUNNA VARA MED MITT BARN?. Hela jag kokar. Hjärtat ruser. Allt blir så uppenbart. Det är jag som ska göra allt precis allt. Du ser på mig som en kvinna från 40-talet. En tvättäkta hemmafru. Men det är det slut på nu. Jag har börjat ställa krav på dig och på hemmet. Än så länge gör du det du ska men jag väntar på den dagen du slutar att bry dig. Det spelar ingen roll att jag nu har en sjukdom som begränsar mig i mitt vardagliga liv. Jag har gjort allt för dig så länge nu att det inte finns någonting kvar.
Jag behöver kärlek. Bums.

Hej herregud vad länge sedan jag skrev här. Mycket har hänt i mitt liv, både bra och dåliga saker. Sommaren har varit helt underbar med ledig tid tillsammans med familjen och vänner. Nu är hösten på intåg och den inviger jag genom att vara sjuk, har haft feber sedan i onsdags morse nu inte okej, vidar min lilla älskling har också varit dålig men fick gå en liten stund till dagis idag då jag kände att jag behövde få ligga och vila själv i några timmar, det gick jättebra vid lämningen, inga tårar vilket är så skönt, mammas duktiga kille!

Förövrigt snurrar det tusen tankar i mitt huvud.. jag blir så osäker på nuet att jag har svårt att se en framtid, jag vet vad jag vill men jag vet inte om jag har stödet i ryggen jag behöver. det känns som jag behöver läka inombords i själen och i hjärtat. För mycket tungt har passerat och jag vet ibland inte vart jag ska ta vägen med min ångest och mina oanikkänslor. Just nu gömmer jag de i en burk men det är inte hållbart.
En förändring måste ske snart annars orkar jag nog inte resa mig igen.

du är ljuset i mitt liv, du är meningen med allt, jag älskar dig över
berg&dalar, jag gör allt för dig, det är du som får mig att orka gå
när mina egna ben inte bär, det är du som är det största i mitt liv.
Jag kämpar för oss båda,för att du och jag ska må bra var & en och
tillsammans. Jag är rädd men när du håller min hand klarar jag allt älskling.
Mamma älskar dig så min lilla ängel, du är så stark och du gör mig så stark.

Det gör så ont, varenda litet andetag jag tar smärtar mig enormt. Det här är inget som går över, det här är mitt liv. Så ensam i allt, vet inte vad jag ska göra och hur jag ska försöka förklara så att någon förstår.
Förvirrad, splittrad och rädd för att ångra något jag kanske aldrig har modet till att göra. Jag har aldrig varit
en sådan person som är rädd för nya saker, har alltid älskat att utmana mig själv, har alltid velat testat för
att inte dö nyfiken. Men nu när man står här i mitt i det såkallade livet då vet jag inte vem jag är längre.
Den jag brukade vara ser jag inte längre i spegeln, jag är någon annan nu, den du har gjort mig till.

Jag blir rädd för mig själv hur dåligt jag faktiskt mår och att jag har så svårt att säga att jag är nere
och tvivlar på mina val här i livet. Mitt falska leende må lysa igenom men ändå så antar alla bara
att det är bra, att det är en fas, att den går nog över snart, men inte den här gången.

Det här går aldrig över, kanske någon dag men just nu är jag mitt i det och älskar och hatar precis som
förut bara det att jag totalt har tappat mig själv, jag vet inte vem jag är när jag är hos dig.

god förmiddag. oj så mycket det är just nu, måste ibland stanna upp och verkligen ta vara på dagen,
även om det är mycket förtillfället så känns det som att livet äntligen är på väg åt rätt håll, men samtidigt
finns det saker som skrämmer mig och som gör mig ledsen. att Vidar ska börja på dagis är oundvikligt
och det blir nog roligt för honom att få träffa andra barn men det som gör mig så otroligt deprimerad och
nere är att jag och erik inte kan styra över hans tider, så även fast jag inte börjar förens på eftermiddagen runt
kl 4 måste jag lämna honom kl halv 11 så han hinner vara med på alla aktiviteter under förmiddagen, men det gör också att han måste vara kvar tills kl halv 6 då dagig stänger och erik kommer och hämtar honom. jag
vet att många barn är där hela dagen om föräldern jobbar heltid men det känns som hjärtat mitt går sönder
när jag måste lämna honom 3 ggr i veckan kl hal 11 bara för att jag börjar jobba kl 4 och erik jobbar heltid
mellan 8-17. Måste fundera på det här om man ska se över andra möjligheter som exempelvis dagmamma,
där man kanske kan vara lite mer flexibel, usch mycket tankar kring det här och detta hade inte varit några
problem om jag hade jobbat förmiddag låt säga 8-13 men nu börjar jag jobba när de flesta slutar och det suger och det gör att jag inte riktigt kan känna glädje för mitt nya jobb fullt ut för att jag har dåligt samvete.
KOmmer jag ha dåligt samvete när jag jobbar? Kommer det funka? Som sagt det är mycket nu.


Nåväl, idag ska vi baka jag och vidar, det blir bullar och hallongrotor :) Vi ska ha kalas på lördag för
vår fina pappa och då måste vi ha något att bjuda på! Så det blir en promenad ner sen till byn för
att inhandla de saknade ingredienserna :)

Nu ska jag plugga lite medans lilleman sover :)

Kramis.