jag föddes som en krigare och jag vinner den här striden också.
Idag är första dagen på länge som jag känner att det faktiskt finns ett ljus någonstans. Ångesten på morgonen är inte lika jobbig och vardagen strålar återigen i sin glans. I måndags kväll var jag så låg,som om någon pumpat ur mig all kraft energi och postivitet. Då tänkte jag såhär: Varför är jag så låg just idag? Jo för att det blir mörkare och mörkare. Så igår när jag såg att mörkret var på väg tände jag alla lampor i lägenheten och vips så drog inte mörkret ner mig längre. Jag måste alltid försöka se allting ur en positiv synvinkel annars tar allting död på mig. Förutom att jag lever med min värk dygnet runt har jag nu även fått problem med min visdomstand, det är ingen fara på taket men ont gör det och jag kan inte äta eller tugga. Det är för mycket motgångar men jag kämpar på, jag ska upp för den här förbannade backen så är det bara. Jag ska stå där på toppen och vifta med segerflaggan. Jag ska skrika ut alla mina känslor och lägga året 2012 bakom mig. Jag längtar tills jag får vända blad. 2012 har varit ett jävligt tufft år för mig. Utan tvekan det jobbigaste någonsin. Givetvis har det innehållit många ljusglimtar men tyvärr har de negativa faktorerna i mitt liv fått och tagit för stor plats. Jag måste välja varje dag att göra mitt bästa. Jag måste också komma ihåg att jag inte är frisk att jag har saker som begränsar mig. Men jag ska försöka att inte låta smärtan begränsa mig psyskiskt. För jag vet att jag är stark, ibland tror jag jag är gjord av sten. Visst jag är också otrolig känslig och det är en stor kontrast hos mig. Att jag är så himla känslosam, lägger ner stor vikt vid små saker, oroar mig om någon inte svarar i telefon samtidigt som jag kan säga ifrån, sätta ner foten och inte tolerera om jag blir orättviss behandlad. Jag är ingen lätt person att leva med, jag kräver otroligt mycket mer än de flesta, jag behöver bekrätelse, bli omhändertagen, bli sedd, bli lyssnad på. Jag har inte blivit det men hoppas nu att det vänder. Att du tar det här på lika stort allvar som jag. För även om jag har mina dåliga sidor vet jag att mina positiva sidor väger över allt annat. Så nu är det upp till dig och mig att ta hand om varandra eller hur älskling?
Idag är en fin dag. Imorse när jag lämnade lillen på dagis var det så vackert ute. Solens strålar hälsade oss godmorgon genom fönstrerna och på bilar, hustak och marken glittrade den vackraste frosten jag någonsin har skådat och just i det ögonblicket kände jag hopp. Det kommer en vinter. Det kommer komma ett snötäcke som lägger sig på marken och som kommer lägga sig som ett bomullstäcke runt mitt hjärta. Med snön kommer också ljuset. Som jag behöver så mycket nu. Jag packade en liten matsäck imorse. En leverpastejmacka, en banan, en liten youghurt med en sked, en termos med mjök och en liten stjärtlapp. Mitt lilla underbara hjärta. Så liten men så stor i mitt liv och min värld. Tårarna var nära imorse när jag hjälpte dig med reflexvästen ni har på er när ni ska på utflykt, när jag rättade till mössan och halsduken och hjälpte dig sätta på din lilla ryggsäck. Du gör att jag finns och att jag andas i nuet. Du får de små sakerna att verkligen betyda något.
Du är mitt ljus och min största kärlek någonsin här i livet. Med din hand i min klarar jag allt.
Starkast är man tillsammans lilla ängeln och jag finns alltid här vad som än händer.
Du är mitt ljus och min största kärlek någonsin här i livet. Med din hand i min klarar jag allt.
Starkast är man tillsammans lilla ängeln och jag finns alltid här vad som än händer.
build me up like a tower and let me see the world again.
Jag måste hitta mig själv. Hur gör man det? Jag vill vara det färgglada lövet på trädet som vajar så härligt i vinden men just nu känns jag som löv et som blåser runt på gatan och aldrig riktigt hittar hem.
Jag är den enda som kan reda ut detta. Jag måste använda mig av olika verktyg för att må bra igen.
Jag behöver läka. Efter en tuff tid med smärtor och en diagnos som har fått mitt liv i gugning har jag tappat fotfästet. Jag är ingen sjukdom, men jag har en sjukdom. Sjukdomen är inte allt och jag försöker låta den ta så lite plats som möjligt i mitt liv. Men så infinner sig verkligheten. Jag ser en spegel. Jag ser min nakna kropp ställer mig i profil och tycks mig kunna se att jag är annorlunda. Jag vill inte vara annorlunda. Jag vill inte att min kropp ska få sätta stopp för mina drömmar. Jag vill så mycket och det ger mig hopp. Att jag vågar drömma och hålla fast vid det jag vill förverkliga. Men en sak i taget. Jag ska jobba med min självkänsla och mitt självförtroende. Jag ska omge mig bland människor som vill mig väl och som GER mig energi och inte TAR den ifrån mig. Jag ska göra saker som får mig att må bra. Tända ljus, baka, gå en uppfriskande promenad i skogen, läsa böcker, umgås med nära och kära, pussas och kramas med min lilla älskling. Jag väljer att värdesätta mig själv. Jag låter mig själv vara viktig. Jag behöver också vara lycklig. Jag kan inte leva bara för att göra alla andra lyckliga. Jag behöver också.
Jag är den enda som kan reda ut detta. Jag måste använda mig av olika verktyg för att må bra igen.
Jag behöver läka. Efter en tuff tid med smärtor och en diagnos som har fått mitt liv i gugning har jag tappat fotfästet. Jag är ingen sjukdom, men jag har en sjukdom. Sjukdomen är inte allt och jag försöker låta den ta så lite plats som möjligt i mitt liv. Men så infinner sig verkligheten. Jag ser en spegel. Jag ser min nakna kropp ställer mig i profil och tycks mig kunna se att jag är annorlunda. Jag vill inte vara annorlunda. Jag vill inte att min kropp ska få sätta stopp för mina drömmar. Jag vill så mycket och det ger mig hopp. Att jag vågar drömma och hålla fast vid det jag vill förverkliga. Men en sak i taget. Jag ska jobba med min självkänsla och mitt självförtroende. Jag ska omge mig bland människor som vill mig väl och som GER mig energi och inte TAR den ifrån mig. Jag ska göra saker som får mig att må bra. Tända ljus, baka, gå en uppfriskande promenad i skogen, läsa böcker, umgås med nära och kära, pussas och kramas med min lilla älskling. Jag väljer att värdesätta mig själv. Jag låter mig själv vara viktig. Jag behöver också vara lycklig. Jag kan inte leva bara för att göra alla andra lyckliga. Jag behöver också.
Under hela den här tiden då mitt humör och mina känslor har varit upp och ner har det såklart kommer många tårar ur mina ögon och jag är så otroligt stolt över hur Vidar har hanterat allt. Han är verkligen ljuset i mitt liv. När jag har behövt vila så har han och jag lagt oss i sängen. När jag är ledsen säger han, mamma ont. Han förstår mer än vad jag själv har anat. Han märker att mamma inte är frisk. Men han finns där. Han hjälper mig på så många sätt. Känslomässigt och i vardagen. Ni ska se hur fantastisk han är med mig här hemma. Vidar är 2 år och snart 3 månader gammal och redan nu hjälper han till med vardagssysslor. Han dukar av efter maten, skrapar sin lilla tallrik och vill sedan sätta in den i diskmaskinen. Han hjälper mig med tvätten och bär den till tvättställningen. Ser han smutsig tvätt på golvet går han med den till tvättkorgen. Ber jag honom plocka undan sina leksaker gör han det. Jag är världens stoltaste mamma och jag älskar att se hur han utvecklas dag för dag. Att han redan nu inser vikten att ta ansvar för saker och ting kommer bara göra honom gott för han tycker det är kul och absolut ingenting som jag tvingar honom till. Han är min ängel. Den vackraste anledning till varför jag andas. Jag älskar dig Vidar. Du och mamma fixar allt tillsammans. Det lovar jag älskling.
mitt hjärta sa åt mig att stanna och då lyssnade jag.
Jag går inte. Men det var nära vi pratar om centrimetrar den här gången. Men jag har insett att vi inte har tagit hand om vår relation såsom vi borde och det är därför det har blivit såhär. Vi måste prioritera tiden med varandra också. Bara du och jag. Det har vi inte gjort. Det är en grund förutsättning för att detta ska fungera. För vi älskar ju varandra men har de senaste månaderna bara fokuserat på den andres negativa sidor. Det är klart det blir såhär då. Det är inte konstigt. Jag har förlåtit dig för det som har varit. Men du får ALDRIG mer trampa mig på tårarna. För då går jag tillslut. Vi båda måste börja vårda vår relation som man och kvinna. Du måste lyssna på mig och jag måste låta dig få ta plats. Jag kommer alltid att vara den som ger mer än jag får men bara för att jag är såsom personen betyder det inte att jag måste få något tillbaka. Ett givandet. Ett tagande. Känslomässigt är jag helt slut. Oktober månad har varit den tuffaste på länge. Jag fick min diagnos, jag blev uppsagd, du och jag har vinglat. Men nu har jag lovat mig själv att försöka att se framåt. Vi tillsammas ska klara de här. Vidar ska ha en glad mamma här hemma. Jag är så ledsen för allt hur jag kanske har stängt ute dig och hur du har varit mot mig. Men vi älskar ju varandra. Jag älskar dig men jag kan inte alltid älska dina val och handingar. Jag kan acceptera de och ta de till mig men jag behöver inte älska de däremot måste jag respektera att vi är olika och att vi har förändrats som personer.Jag är inte den Emma du föll för den där vinterdagen i mars 2009. Jag är en helt annan person nu men något som inte har förändrats är mina värderingar. De kommer jag alltid stå för. Jag kan leva med dina brister men då måste du välja att visa dina bästa sidor för mig precis som jag måste visa mina för dig. Jag lovar att alltid stötta dig i allt. Precis som jag vill att du ska göra detsamma. Nu finns det folk som har åsikter om mitt val. Då får de ha det för det är precis som jag skriver MITT VAL att fortsätta kämpa och kriga för kärleken. Funkar det så funkar det då kan vi sakta och i vår egna takt hitta tillbaka till varandra. Jag har insett att mina prioriteringar inte alltid har varit sunda och vettiga. Men nu vet jag det. VI behöver varandra utanför föräldarbubblan också. Jag är på väg tillbaka till mitt vanliga jag, jag är inte den bästa sambon, den bästa vännen eller mamman nu men det är något jag ska förändra. För min egen skull. Jag har gjort det här valet nu och det är det som känns rätt nu sedan kan bara tiden utvisa om det var rätt sak av mig att göra eller om det var ett misstag. Men då får jag ta det som det kommer.
Nu vill jag bara leva här & Nu. Fånga dagen. Leka och baka bullar med min son. Inte tänka så mycket. Ta dagen som det kommer och försöka bygga upp mig själv igen. Jag är så otroligt tacksam över alla ni som finns där för mig, nämner inga namn. Ni vet vilka ni är och jag vill att ni ska veta att jag kan gå hur långt som helst för er också på samma sätt som ni finns här för mig finns jag där för er när det blåser och när allt flyter på.
Nu måste jag fokusera på att bli frisk. Att min rygg orkar bära mig genom allt igen. Dag för dag.
Nu vill jag bara leva här & Nu. Fånga dagen. Leka och baka bullar med min son. Inte tänka så mycket. Ta dagen som det kommer och försöka bygga upp mig själv igen. Jag är så otroligt tacksam över alla ni som finns där för mig, nämner inga namn. Ni vet vilka ni är och jag vill att ni ska veta att jag kan gå hur långt som helst för er också på samma sätt som ni finns här för mig finns jag där för er när det blåser och när allt flyter på.
Nu måste jag fokusera på att bli frisk. Att min rygg orkar bära mig genom allt igen. Dag för dag.
någon har väckt den sovande björnen.
Helt plötsligt har det släppt. Min lust till att skriva. Min bok som jag började med för 3 år sedan har legat och väntat på just det här ögonblicket. Jag tror på mig själv och jag vet att jag kan lyckas!
Känslan kan inte beskrivas! Allt känns så himla rätt och orden och meningarna bara flyger fram. Satt länge igår och skrev och jag behövde inte ens fundera över hur jag skulle formulera mig utan det bara kom och det är så det ska vara för annars blir det ett tvång ett måste.
Jag ser fram emot att ta med mig laptopen och sitta och skriva på mysiga fik i höst. Jag har väntat på att någon ska tala om för mig att jag kan bli författare. Och nu har det allså skett. Jag har fått höra de orden. Emma på det viset du formulerar dig kan det inte bli annat än bra. Annars köper jag alla dina böcker.
Utan dig hade jag aldrig orkat. Är så evigt tacksam.
Du vet vem du är. Du är mitt stora stöd i allt.
Jag älskar dig.
Känslan kan inte beskrivas! Allt känns så himla rätt och orden och meningarna bara flyger fram. Satt länge igår och skrev och jag behövde inte ens fundera över hur jag skulle formulera mig utan det bara kom och det är så det ska vara för annars blir det ett tvång ett måste.
Jag ser fram emot att ta med mig laptopen och sitta och skriva på mysiga fik i höst. Jag har väntat på att någon ska tala om för mig att jag kan bli författare. Och nu har det allså skett. Jag har fått höra de orden. Emma på det viset du formulerar dig kan det inte bli annat än bra. Annars köper jag alla dina böcker.
Utan dig hade jag aldrig orkat. Är så evigt tacksam.
Du vet vem du är. Du är mitt stora stöd i allt.
Jag älskar dig.
where is your heart cause I don't really feel it
Jag sitter i köket tittar ut genom fönstret och ser hur världen liksom är alldeles dimmig idag. Precis så känner jag mig, grå och dimmig. Vill bara försvinna. Vi pratade igår du och jag, det var ett bra och sansat samtal vi lyckades ha med varandra men borde det inte vara så jämt? Borde det inte vara så att man lyssnar på den man älskar i alla lägen? Du vet ju knappt om du älskar mig eller inte längre. När jag frågade dig det för någon vecka sedan sa du; jag tror det. Man vet om man älskar någon, det känns i hela hjärtat. Jag skulle vilja hata dig men det gör jag inte men jag accepterar inte dina val och handlingar och jag blir illa berörd när du kallar mig saker som jag med all säkerhet vet inte stämmer.
Ibland känns det som jag står utanför livet. Livet handlar inte om att överleva, det handlar om att leva fullt ut varje dag. Jag vill se varje ny morgondag som en möjlighet och jag vill möta varje dag med en glad känsla i kroppen. Jag vill att någon ska kunna gå och brygga kaffe till mig på morgonen. Jag vill att någon ska bre min favoritsmörgås med precis exakt rätt mängd smör. Jag vill att någon ska komma ihåg att jag vill ha lite mjölk i kaffet.
Egentligen förstår jag ingenting längre. Allt som förut har varit logiskt och självklart för mig har blivit förvirrat och oklart. Rasar världen samman om jag lämnar dig? Varför gråter du inte när jag säger att mitt hjärta längtar ut? Vart stoppar du dina känslor? Tänk om du för en gångs skull skunna gråta inför mig. Va bra det skulle kännas för oss båda. Du skulle få lätta på trycket och jag skulle få se en gnutta mänsklighet i dig.
Du säger att du inte kan tvinga mig att stanna hos dig. Och det stämmer men likförbannat kan man ju ändå kämpa för kärleken. Du skulle kunna kämpa för mig men det gör du inte. Du säger att jag redan har gett upp och att jag har bestämt mig för att du aldrig kan göra mig lycklig mera. Det har jag för det första inte bestämt och det har jag för det andra aldrig velat att det skulle bli så men nu är det såhär. Du har aktivt valt sedan vi fick våra lilla son att ta mig för givet, att ditt hem alltid varit rent och städat, att det ofta luktade nybakat av någon härlig kaka som stod i ugnen, att golven alltid luktade citron för att jag dagligen skurade bort alla dessa fläckar. Du var van att komma hem en dag efter jobbet med maten på bordet och tvätten hängd. Du rörde inte ett finger, inte för att du behövde det eftersom jag redan gjort allting men också för att du inte prioriterar det på samma sätt som jag.
Dina prioriteringar här i livet är för mig helt sanslösa. När jag hör dig prata om varför du inte gör vissa saker här hemma får det mig att känna mig illa till mods. Jag vill inte diska när jag kommer hem från jobbet för jag vill vara med min son. Jag vill inte tvätta när han fortfarande är uppe för jag vill hinna umgås med honom. Jag tänker plocka av maten från bordet när han har gått och lagt sig! Mitt i dina resonemang står jag med disktrasan i handen och säger: OCH DU TROR ATT JAG VILL GÖRA ALLT DET HÄR NÄR JAG SKULLE KUNNA VARA MED MITT BARN?. Hela jag kokar. Hjärtat ruser. Allt blir så uppenbart. Det är jag som ska göra allt precis allt. Du ser på mig som en kvinna från 40-talet. En tvättäkta hemmafru. Men det är det slut på nu. Jag har börjat ställa krav på dig och på hemmet. Än så länge gör du det du ska men jag väntar på den dagen du slutar att bry dig. Det spelar ingen roll att jag nu har en sjukdom som begränsar mig i mitt vardagliga liv. Jag har gjort allt för dig så länge nu att det inte finns någonting kvar.
Jag behöver kärlek. Bums.
Ibland känns det som jag står utanför livet. Livet handlar inte om att överleva, det handlar om att leva fullt ut varje dag. Jag vill se varje ny morgondag som en möjlighet och jag vill möta varje dag med en glad känsla i kroppen. Jag vill att någon ska kunna gå och brygga kaffe till mig på morgonen. Jag vill att någon ska bre min favoritsmörgås med precis exakt rätt mängd smör. Jag vill att någon ska komma ihåg att jag vill ha lite mjölk i kaffet.
Egentligen förstår jag ingenting längre. Allt som förut har varit logiskt och självklart för mig har blivit förvirrat och oklart. Rasar världen samman om jag lämnar dig? Varför gråter du inte när jag säger att mitt hjärta längtar ut? Vart stoppar du dina känslor? Tänk om du för en gångs skull skunna gråta inför mig. Va bra det skulle kännas för oss båda. Du skulle få lätta på trycket och jag skulle få se en gnutta mänsklighet i dig.
Du säger att du inte kan tvinga mig att stanna hos dig. Och det stämmer men likförbannat kan man ju ändå kämpa för kärleken. Du skulle kunna kämpa för mig men det gör du inte. Du säger att jag redan har gett upp och att jag har bestämt mig för att du aldrig kan göra mig lycklig mera. Det har jag för det första inte bestämt och det har jag för det andra aldrig velat att det skulle bli så men nu är det såhär. Du har aktivt valt sedan vi fick våra lilla son att ta mig för givet, att ditt hem alltid varit rent och städat, att det ofta luktade nybakat av någon härlig kaka som stod i ugnen, att golven alltid luktade citron för att jag dagligen skurade bort alla dessa fläckar. Du var van att komma hem en dag efter jobbet med maten på bordet och tvätten hängd. Du rörde inte ett finger, inte för att du behövde det eftersom jag redan gjort allting men också för att du inte prioriterar det på samma sätt som jag.
Dina prioriteringar här i livet är för mig helt sanslösa. När jag hör dig prata om varför du inte gör vissa saker här hemma får det mig att känna mig illa till mods. Jag vill inte diska när jag kommer hem från jobbet för jag vill vara med min son. Jag vill inte tvätta när han fortfarande är uppe för jag vill hinna umgås med honom. Jag tänker plocka av maten från bordet när han har gått och lagt sig! Mitt i dina resonemang står jag med disktrasan i handen och säger: OCH DU TROR ATT JAG VILL GÖRA ALLT DET HÄR NÄR JAG SKULLE KUNNA VARA MED MITT BARN?. Hela jag kokar. Hjärtat ruser. Allt blir så uppenbart. Det är jag som ska göra allt precis allt. Du ser på mig som en kvinna från 40-talet. En tvättäkta hemmafru. Men det är det slut på nu. Jag har börjat ställa krav på dig och på hemmet. Än så länge gör du det du ska men jag väntar på den dagen du slutar att bry dig. Det spelar ingen roll att jag nu har en sjukdom som begränsar mig i mitt vardagliga liv. Jag har gjort allt för dig så länge nu att det inte finns någonting kvar.
Jag behöver kärlek. Bums.
