Jag går inte. Men det var nära vi pratar om centrimetrar den här gången. Men jag har insett att vi inte har tagit hand om vår relation såsom vi borde och det är därför det har blivit såhär. Vi måste prioritera tiden med varandra också. Bara du och jag. Det har vi inte gjort. Det är en grund förutsättning för att detta ska fungera. För vi älskar ju varandra men har de senaste månaderna bara fokuserat på den andres negativa sidor. Det är klart det blir såhär då. Det är inte konstigt. Jag har förlåtit dig för det som har varit. Men du får ALDRIG mer trampa mig på tårarna. För då går jag tillslut. Vi båda måste börja vårda vår relation som man och kvinna. Du måste lyssna på mig och jag måste låta dig få ta plats. Jag kommer alltid att vara den som ger mer än jag får men bara för att jag är såsom personen betyder det inte att jag måste få något tillbaka. Ett givandet. Ett tagande. Känslomässigt är jag helt slut. Oktober månad har varit den tuffaste på länge. Jag fick min diagnos, jag blev uppsagd, du och jag har vinglat. Men nu har jag lovat mig själv att försöka att se framåt. Vi tillsammas ska klara de här. Vidar ska ha en glad mamma här hemma. Jag är så ledsen för allt hur jag kanske har stängt ute dig och hur du har varit mot mig. Men vi älskar ju varandra. Jag älskar dig men jag kan inte alltid älska dina val och handingar. Jag kan acceptera de och ta de till mig men jag behöver inte älska de däremot måste jag respektera att vi är olika och att vi har förändrats som personer.Jag är inte den Emma du föll för den där vinterdagen i mars 2009. Jag är en helt annan person nu men något som inte har förändrats är mina värderingar. De kommer jag alltid stå för. Jag kan leva med dina brister men då måste du välja att visa dina bästa sidor för mig precis som jag måste visa mina för dig. Jag lovar att alltid stötta dig i allt. Precis som jag vill att du ska göra detsamma. Nu finns det folk som har åsikter om mitt val. Då får de ha det för det är precis som jag skriver MITT VAL att fortsätta kämpa och kriga för kärleken. Funkar det så funkar det då kan vi sakta och i vår egna takt hitta tillbaka till varandra. Jag har insett att mina prioriteringar inte alltid har varit sunda och vettiga. Men nu vet jag det. VI behöver varandra utanför föräldarbubblan också. Jag är på väg tillbaka till mitt vanliga jag, jag är inte den bästa sambon, den bästa vännen eller mamman nu men det är något jag ska förändra. För min egen skull. Jag har gjort det här valet nu och det är det som känns rätt nu sedan kan bara tiden utvisa om det var rätt sak av mig att göra eller om det var ett misstag. Men då får jag ta det som det kommer.
Nu vill jag bara leva här & Nu. Fånga dagen. Leka och baka bullar med min son. Inte tänka så mycket. Ta dagen som det kommer och försöka bygga upp mig själv igen. Jag är så otroligt tacksam över alla ni som finns där för mig, nämner inga namn. Ni vet vilka ni är och jag vill att ni ska veta att jag kan gå hur långt som helst för er också på samma sätt som ni finns här för mig finns jag där för er när det blåser och när allt flyter på.
Nu måste jag fokusera på att bli frisk. Att min rygg orkar bära mig genom allt igen. Dag för dag.