Vart ska jag börja, finns det någonsin något sätt att börja förklara hur tomt det är utan min lilla älskling.
Hela den här veckan ska Vidar gå på dagis 10:30-17:00 oavsett om jag är ledig eller jobbar. Idag
hämtade jag iförsig hem honom redan kl 15 då jag har varit ledig idag och kände att jag ville ha hem
mina fina älskling. För mig är det en självklarhet att jag vill vara med min son så mycket av tiden
som det går . Så mycket tid som möjligt vill jag spendera med honom ,men tydligen så hör inte det till vanligheten inom förskoleverksamheten menar Vidars pedagoger och min första reaktion blir, " men vadå man skaffar ju barn för att man vill vara med de och framförallt för att man älskar de" deras respons på det blev,
de flesta vill ha tid för sig själva och vill gärna ha mer tid på förskolan för barnen än vad de behöver
( alltså så att föräldrarna har mer egen tid).
Egoister är min första tanke, sedan kan man ju fundera när det ska införas körkort för föräldrar?
Jag vill vara med Vidar så mycket jag kan och när jag inte har behov att ha honom på dagis för att jag
kan/ och har tid att ta hand om honom är det självklart att han ska vara med mig ingenting annat.
Att detta inte är lika självklart skrämmer mig något fruktansvärt och gör mig mörkrädd. Att vara utan
Vidar är bland det jobbigaste jag vet ( även om jag vet att han har det bra på dagis med sina underbara
fröknar) men just de där småsakerna som bara han och jag delar, den där kramen man kan få ibland,
det där lilla leendet, eller din busiga blicken i hans ögonen, eller att inte få en puss av honom när jag vill,
allt detta och oron snurrar i mitt huvud och gör mig förtillfället helt, jag undrar om han äter ordentligt om
han sover på vilan, om han trivs och blir sedd, om han känner sig rädd & framför allt känner jag
maktlösheten över att veta att han säkert är ledsen och saknar mig, jag vill bara hålla om honom, spola
tillbaka tiden och snuffsa i hans hår och pussa hans små fötter och borra in mig i hans mjuka lilla mage.

När blev du så stor, vart tog tiden vägen, för mig är du fortfarande liten och det kommer ta tid för mig
att vänja med vid det här, hjärtat går sönder när jag kikar ut genom fönstret här hemma och jag
kan i princip se din lilla vagn där du ligger, helt maktlös, du är deras ansvar där inte mitt och jag
respekterar alla dina fröknar lilla älskling och tycker de gör ett kanonjobb men mamma saknar dig
så mycket att tårarna rinner flera gånger om dagen och allt annat blir svart gegga i hjärta.

Mamma älskar dig kom ihåg det och när du ropar på mamma och jag inte svarar så hoppas
jag att du vet att jag alltid finns inom räckhåll, alltid, mammas prins mammas allt. jag älskar dig Vidar.