Jag är lika grå som molnen utanför fönstret och så deprimerad, samtidigt glad över att ha blivit sjukskriven så jag kan komma tillbaka så småningom. Jag ligger för det mesta, rör lite på mig ibland, för ryggens skull. Går på starka mediciner som gör mig så ofattbart trött. Vi var in akut i måndags pga av att jag hade nedre buksmärtor I magen och paniken sköljde över mig, hann tänka så mycket på den bilresan. Fick träffa en läkare som konstaterade att mina tarmar låg över äggstockarna, tacka fan för att jag hade ont, fick medicin och vi åkte hem. Har blivit sjukskriven nu i 2 veckor och älsklingen får ta hand om vidar och hemmet! Tänker på hur glad jag är för att jag har mina killar men ändå är det någonting som gnager inombords, och jag vet att jag måste få det sagt. Jag behöver inte säga ditt namn för jag hoppas du ska förstå själv. Jag är din vän på många sätt, jag lyssnar, jag finns där, jag tröstar, jag peppar, jag hjälper dig, jag är glad när du är glad och ledsen om du är det. Men nu när jag behöver dig så finns du inte där, jag känner ingen empati, ingen förståelse för dina ord och ditt sätt att hantera vår vänskap förtillfället. Vänskap är som kärlek, man ska ge och man ska få, men just nu ger jag av mig själv och får ingenting tillbaka. Du kan förlora mig, tänk på det. Mina värderingar har förändrats och jag med de! Jag kräver inte mycket, det har jag aldrig gjort men är du min vän och vill du vara det så är det dags att börja agera som en, att bry sig som en vän och inte vända ryggen till när jag behöver dig som mest. Du vet vem du är, annars är du för upptagen med dig själv.