Igår var det då äntligen dags för vår efterlängtade inflyttningsfest, jag mådde hyfsat bra och kände inte att vi behövde ställa in pga av diskbråcket. Den första timmen dvs mellan halv sju och halv åtta mådde jag hyfsat och försökte prata med så många jag orkade som hade kommit hem till oss men sedan bröt min värsta mardröm ut, smärtan var så påtaglig att jag var tvungen att vara sängliggande, så ont som jag hade igår har jag aldrig haft någonsin och det gjorde det inte lättare i hjärtat att försöka vila när jag visste att alla vänner var i köket och vardagsrummet. Jag skämdes igår över att jag inte ens orade ta mig upp för att vara en bra värdinna, så där blev jag liggande hela kvällen istängd på vårt sovrum med min smärta och hemskt illamående som jag fick på grund av smärtan. Jag var så ledsen och grät över situationen och mitt dåliga samvete. Jag var inte med någonting jag har inga minnen av min egen fest, jag behöver nog inte förklara hur det känns. Igår fick jag också bevis på äkta vänskap och jag behöver nog inte säga mer. Jag behöver inte nämna några namn men ni ska veta hur mycket det betyder för mig att ni bryr er som ni gör, att ni höll min hand igår och att jag verkligen kände mig så älskad trots bristen på värdinneskap. Sen finns det mycket mer jag vill säga men det tänker jag ta med de som är berörda om jag orkar, gårddagen gav mig perspektiv på mitt liv och från och med nu blir det förändring! Här hemma går vi och väntar på att vår älskling ska komma hem ifrån mormor & morfar, vi längtar! Kram