du är hoppet i mitt liv lilla älskling.
När ingenting känns lätt hur vet man då vad som är rätt? Motgång på motgång gör uppförsbacken lika hög som Mont Everest. När glada dagar försvinner för det mörka och sorgnsa tar över vad gör man då?
Det här är året har varit det värsta i mitt liv, visst har jag även haft fina stunder men det tunga och jobbiga har vägt över hela tiden. När jag trodde det hade vänt fick jag återigen ett slag i magen och vips var jag nere på botten igen.
Hur mycket orkar en människa? Hur många tårar finns det i mina ögon? Jag sätter på ett leende på mina läppar varje morgon vill inte att folk ska behöva oroa sig, vill inte vara något problem. Jag må se lycklig och välmående ut men kära vänner och familj det är endast teater från min sida. Jag är så långt nere på botten att jag till och med försonat mig om att det kanske inte är så dåligt att må såhär ändå? Även fast jag innerst vet att det måste vända någonstans, någon gång måste det väl ändå vara min tur? Jag gör så mycket för så många andra och ibland lever jag på det. Att älska andra. Men jag behöver också få något tillbaka? Jag behöver också, kärlek. Precis som du.
Hur mycket orkar en människa? Hur många tårar finns det i mina ögon? Jag sätter på ett leende på mina läppar varje morgon vill inte att folk ska behöva oroa sig, vill inte vara något problem. Jag må se lycklig och välmående ut men kära vänner och familj det är endast teater från min sida. Jag är så långt nere på botten att jag till och med försonat mig om att det kanske inte är så dåligt att må såhär ändå? Även fast jag innerst vet att det måste vända någonstans, någon gång måste det väl ändå vara min tur? Jag gör så mycket för så många andra och ibland lever jag på det. Att älska andra. Men jag behöver också få något tillbaka? Jag behöver också, kärlek. Precis som du.
Det finns en människa som får mig att se bakom horisonten, som fyller mina lungor med luft så jag orkar kliva upp på morgonen. Den lilla människan är den finaste personen i mitt liv, det dyrbaraste jag har, jag är rikast i världen som får vara din mamma lilla älskling. Varje dag när jag berättar för dig att jag älskar dig ler du och jag känner att du vet att du är trygg hos mig. Det finns ingen finare, mer generös än du lilla ängeln min. Du vaknar alltid med ett leende på läpparna så glad och förväntansfull över vad dagen har att erbjuda. Den positiva atmosfären som du ustrålar ger mig mod och kraft att gå framåt. Du är mitt allt, mitt hjärta, mina ben och hela mitt jag.
Hade jag inte haft dig vet jag inte vart jag hade varit,hade jag orkat stanna på jorden då? Nu gör jag det.
Hade jag inte haft dig vet jag inte vart jag hade varit,hade jag orkat stanna på jorden då? Nu gör jag det.
För din skull. För vår skull ska jag simma, klättra, stångas, skratta,springa, gråta tills vi når vårt mål.
Jag vet en sak. Att alla sagor har ett lyckligt slut, jag har bara inte hittat mitt slut än, men det kommer jag göra
tillsammans hand i hand med dig min älskade lilla Vidar. Mamma älskar dig över allt annat.
tillsammans hand i hand med dig min älskade lilla Vidar. Mamma älskar dig över allt annat.
kanske är det mitt kall att få andra att känna.
Idag har jag bara tagit det lugnt på förmiddagen. Legat under filten i soffan och bara varit. Hade sådan värk imorse så allt svartnade för mig. Har även skrivit på min bok som jag gör stora framsteg med. Har redan en bild i huvudet hur den ser ut när den är färdig och ute i bokhandeln. Någon kommer publicera den, det är min inställning. Där saknar jag inte självförtroende i mitt skrivande. Det är mitt kall här i livet. Kanske kommer jag jobba med det på heltid. Författare. Det låter fint det.
I eftermiddag kommer svärfar förbi och hjälper med lite småfix här hemma annars blir det en lugn och mysig innedag med lite måleri, pärlplattor och nalle puh när älsklingen kommer hem!
jag föddes som en krigare och jag vinner den här striden också.
Idag är första dagen på länge som jag känner att det faktiskt finns ett ljus någonstans. Ångesten på morgonen är inte lika jobbig och vardagen strålar återigen i sin glans. I måndags kväll var jag så låg,som om någon pumpat ur mig all kraft energi och postivitet. Då tänkte jag såhär: Varför är jag så låg just idag? Jo för att det blir mörkare och mörkare. Så igår när jag såg att mörkret var på väg tände jag alla lampor i lägenheten och vips så drog inte mörkret ner mig längre. Jag måste alltid försöka se allting ur en positiv synvinkel annars tar allting död på mig. Förutom att jag lever med min värk dygnet runt har jag nu även fått problem med min visdomstand, det är ingen fara på taket men ont gör det och jag kan inte äta eller tugga. Det är för mycket motgångar men jag kämpar på, jag ska upp för den här förbannade backen så är det bara. Jag ska stå där på toppen och vifta med segerflaggan. Jag ska skrika ut alla mina känslor och lägga året 2012 bakom mig. Jag längtar tills jag får vända blad. 2012 har varit ett jävligt tufft år för mig. Utan tvekan det jobbigaste någonsin. Givetvis har det innehållit många ljusglimtar men tyvärr har de negativa faktorerna i mitt liv fått och tagit för stor plats. Jag måste välja varje dag att göra mitt bästa. Jag måste också komma ihåg att jag inte är frisk att jag har saker som begränsar mig. Men jag ska försöka att inte låta smärtan begränsa mig psyskiskt. För jag vet att jag är stark, ibland tror jag jag är gjord av sten. Visst jag är också otrolig känslig och det är en stor kontrast hos mig. Att jag är så himla känslosam, lägger ner stor vikt vid små saker, oroar mig om någon inte svarar i telefon samtidigt som jag kan säga ifrån, sätta ner foten och inte tolerera om jag blir orättviss behandlad. Jag är ingen lätt person att leva med, jag kräver otroligt mycket mer än de flesta, jag behöver bekrätelse, bli omhändertagen, bli sedd, bli lyssnad på. Jag har inte blivit det men hoppas nu att det vänder. Att du tar det här på lika stort allvar som jag. För även om jag har mina dåliga sidor vet jag att mina positiva sidor väger över allt annat. Så nu är det upp till dig och mig att ta hand om varandra eller hur älskling?
Idag är en fin dag. Imorse när jag lämnade lillen på dagis var det så vackert ute. Solens strålar hälsade oss godmorgon genom fönstrerna och på bilar, hustak och marken glittrade den vackraste frosten jag någonsin har skådat och just i det ögonblicket kände jag hopp. Det kommer en vinter. Det kommer komma ett snötäcke som lägger sig på marken och som kommer lägga sig som ett bomullstäcke runt mitt hjärta. Med snön kommer också ljuset. Som jag behöver så mycket nu. Jag packade en liten matsäck imorse. En leverpastejmacka, en banan, en liten youghurt med en sked, en termos med mjök och en liten stjärtlapp. Mitt lilla underbara hjärta. Så liten men så stor i mitt liv och min värld. Tårarna var nära imorse när jag hjälpte dig med reflexvästen ni har på er när ni ska på utflykt, när jag rättade till mössan och halsduken och hjälpte dig sätta på din lilla ryggsäck. Du gör att jag finns och att jag andas i nuet. Du får de små sakerna att verkligen betyda något.
Du är mitt ljus och min största kärlek någonsin här i livet. Med din hand i min klarar jag allt.
Starkast är man tillsammans lilla ängeln och jag finns alltid här vad som än händer.
Du är mitt ljus och min största kärlek någonsin här i livet. Med din hand i min klarar jag allt.
Starkast är man tillsammans lilla ängeln och jag finns alltid här vad som än händer.
build me up like a tower and let me see the world again.
Jag måste hitta mig själv. Hur gör man det? Jag vill vara det färgglada lövet på trädet som vajar så härligt i vinden men just nu känns jag som löv et som blåser runt på gatan och aldrig riktigt hittar hem.
Jag är den enda som kan reda ut detta. Jag måste använda mig av olika verktyg för att må bra igen.
Jag behöver läka. Efter en tuff tid med smärtor och en diagnos som har fått mitt liv i gugning har jag tappat fotfästet. Jag är ingen sjukdom, men jag har en sjukdom. Sjukdomen är inte allt och jag försöker låta den ta så lite plats som möjligt i mitt liv. Men så infinner sig verkligheten. Jag ser en spegel. Jag ser min nakna kropp ställer mig i profil och tycks mig kunna se att jag är annorlunda. Jag vill inte vara annorlunda. Jag vill inte att min kropp ska få sätta stopp för mina drömmar. Jag vill så mycket och det ger mig hopp. Att jag vågar drömma och hålla fast vid det jag vill förverkliga. Men en sak i taget. Jag ska jobba med min självkänsla och mitt självförtroende. Jag ska omge mig bland människor som vill mig väl och som GER mig energi och inte TAR den ifrån mig. Jag ska göra saker som får mig att må bra. Tända ljus, baka, gå en uppfriskande promenad i skogen, läsa böcker, umgås med nära och kära, pussas och kramas med min lilla älskling. Jag väljer att värdesätta mig själv. Jag låter mig själv vara viktig. Jag behöver också vara lycklig. Jag kan inte leva bara för att göra alla andra lyckliga. Jag behöver också.
Jag är den enda som kan reda ut detta. Jag måste använda mig av olika verktyg för att må bra igen.
Jag behöver läka. Efter en tuff tid med smärtor och en diagnos som har fått mitt liv i gugning har jag tappat fotfästet. Jag är ingen sjukdom, men jag har en sjukdom. Sjukdomen är inte allt och jag försöker låta den ta så lite plats som möjligt i mitt liv. Men så infinner sig verkligheten. Jag ser en spegel. Jag ser min nakna kropp ställer mig i profil och tycks mig kunna se att jag är annorlunda. Jag vill inte vara annorlunda. Jag vill inte att min kropp ska få sätta stopp för mina drömmar. Jag vill så mycket och det ger mig hopp. Att jag vågar drömma och hålla fast vid det jag vill förverkliga. Men en sak i taget. Jag ska jobba med min självkänsla och mitt självförtroende. Jag ska omge mig bland människor som vill mig väl och som GER mig energi och inte TAR den ifrån mig. Jag ska göra saker som får mig att må bra. Tända ljus, baka, gå en uppfriskande promenad i skogen, läsa böcker, umgås med nära och kära, pussas och kramas med min lilla älskling. Jag väljer att värdesätta mig själv. Jag låter mig själv vara viktig. Jag behöver också vara lycklig. Jag kan inte leva bara för att göra alla andra lyckliga. Jag behöver också.
Under hela den här tiden då mitt humör och mina känslor har varit upp och ner har det såklart kommer många tårar ur mina ögon och jag är så otroligt stolt över hur Vidar har hanterat allt. Han är verkligen ljuset i mitt liv. När jag har behövt vila så har han och jag lagt oss i sängen. När jag är ledsen säger han, mamma ont. Han förstår mer än vad jag själv har anat. Han märker att mamma inte är frisk. Men han finns där. Han hjälper mig på så många sätt. Känslomässigt och i vardagen. Ni ska se hur fantastisk han är med mig här hemma. Vidar är 2 år och snart 3 månader gammal och redan nu hjälper han till med vardagssysslor. Han dukar av efter maten, skrapar sin lilla tallrik och vill sedan sätta in den i diskmaskinen. Han hjälper mig med tvätten och bär den till tvättställningen. Ser han smutsig tvätt på golvet går han med den till tvättkorgen. Ber jag honom plocka undan sina leksaker gör han det. Jag är världens stoltaste mamma och jag älskar att se hur han utvecklas dag för dag. Att han redan nu inser vikten att ta ansvar för saker och ting kommer bara göra honom gott för han tycker det är kul och absolut ingenting som jag tvingar honom till. Han är min ängel. Den vackraste anledning till varför jag andas. Jag älskar dig Vidar. Du och mamma fixar allt tillsammans. Det lovar jag älskling.
mitt hjärta sa åt mig att stanna och då lyssnade jag.
Jag går inte. Men det var nära vi pratar om centrimetrar den här gången. Men jag har insett att vi inte har tagit hand om vår relation såsom vi borde och det är därför det har blivit såhär. Vi måste prioritera tiden med varandra också. Bara du och jag. Det har vi inte gjort. Det är en grund förutsättning för att detta ska fungera. För vi älskar ju varandra men har de senaste månaderna bara fokuserat på den andres negativa sidor. Det är klart det blir såhär då. Det är inte konstigt. Jag har förlåtit dig för det som har varit. Men du får ALDRIG mer trampa mig på tårarna. För då går jag tillslut. Vi båda måste börja vårda vår relation som man och kvinna. Du måste lyssna på mig och jag måste låta dig få ta plats. Jag kommer alltid att vara den som ger mer än jag får men bara för att jag är såsom personen betyder det inte att jag måste få något tillbaka. Ett givandet. Ett tagande. Känslomässigt är jag helt slut. Oktober månad har varit den tuffaste på länge. Jag fick min diagnos, jag blev uppsagd, du och jag har vinglat. Men nu har jag lovat mig själv att försöka att se framåt. Vi tillsammas ska klara de här. Vidar ska ha en glad mamma här hemma. Jag är så ledsen för allt hur jag kanske har stängt ute dig och hur du har varit mot mig. Men vi älskar ju varandra. Jag älskar dig men jag kan inte alltid älska dina val och handingar. Jag kan acceptera de och ta de till mig men jag behöver inte älska de däremot måste jag respektera att vi är olika och att vi har förändrats som personer.Jag är inte den Emma du föll för den där vinterdagen i mars 2009. Jag är en helt annan person nu men något som inte har förändrats är mina värderingar. De kommer jag alltid stå för. Jag kan leva med dina brister men då måste du välja att visa dina bästa sidor för mig precis som jag måste visa mina för dig. Jag lovar att alltid stötta dig i allt. Precis som jag vill att du ska göra detsamma. Nu finns det folk som har åsikter om mitt val. Då får de ha det för det är precis som jag skriver MITT VAL att fortsätta kämpa och kriga för kärleken. Funkar det så funkar det då kan vi sakta och i vår egna takt hitta tillbaka till varandra. Jag har insett att mina prioriteringar inte alltid har varit sunda och vettiga. Men nu vet jag det. VI behöver varandra utanför föräldarbubblan också. Jag är på väg tillbaka till mitt vanliga jag, jag är inte den bästa sambon, den bästa vännen eller mamman nu men det är något jag ska förändra. För min egen skull. Jag har gjort det här valet nu och det är det som känns rätt nu sedan kan bara tiden utvisa om det var rätt sak av mig att göra eller om det var ett misstag. Men då får jag ta det som det kommer.
Nu vill jag bara leva här & Nu. Fånga dagen. Leka och baka bullar med min son. Inte tänka så mycket. Ta dagen som det kommer och försöka bygga upp mig själv igen. Jag är så otroligt tacksam över alla ni som finns där för mig, nämner inga namn. Ni vet vilka ni är och jag vill att ni ska veta att jag kan gå hur långt som helst för er också på samma sätt som ni finns här för mig finns jag där för er när det blåser och när allt flyter på.
Nu måste jag fokusera på att bli frisk. Att min rygg orkar bära mig genom allt igen. Dag för dag.
Nu vill jag bara leva här & Nu. Fånga dagen. Leka och baka bullar med min son. Inte tänka så mycket. Ta dagen som det kommer och försöka bygga upp mig själv igen. Jag är så otroligt tacksam över alla ni som finns där för mig, nämner inga namn. Ni vet vilka ni är och jag vill att ni ska veta att jag kan gå hur långt som helst för er också på samma sätt som ni finns här för mig finns jag där för er när det blåser och när allt flyter på.
Nu måste jag fokusera på att bli frisk. Att min rygg orkar bära mig genom allt igen. Dag för dag.
någon har väckt den sovande björnen.
Helt plötsligt har det släppt. Min lust till att skriva. Min bok som jag började med för 3 år sedan har legat och väntat på just det här ögonblicket. Jag tror på mig själv och jag vet att jag kan lyckas!
Känslan kan inte beskrivas! Allt känns så himla rätt och orden och meningarna bara flyger fram. Satt länge igår och skrev och jag behövde inte ens fundera över hur jag skulle formulera mig utan det bara kom och det är så det ska vara för annars blir det ett tvång ett måste.
Jag ser fram emot att ta med mig laptopen och sitta och skriva på mysiga fik i höst. Jag har väntat på att någon ska tala om för mig att jag kan bli författare. Och nu har det allså skett. Jag har fått höra de orden. Emma på det viset du formulerar dig kan det inte bli annat än bra. Annars köper jag alla dina böcker.
Utan dig hade jag aldrig orkat. Är så evigt tacksam.
Du vet vem du är. Du är mitt stora stöd i allt.
Jag älskar dig.
Känslan kan inte beskrivas! Allt känns så himla rätt och orden och meningarna bara flyger fram. Satt länge igår och skrev och jag behövde inte ens fundera över hur jag skulle formulera mig utan det bara kom och det är så det ska vara för annars blir det ett tvång ett måste.
Jag ser fram emot att ta med mig laptopen och sitta och skriva på mysiga fik i höst. Jag har väntat på att någon ska tala om för mig att jag kan bli författare. Och nu har det allså skett. Jag har fått höra de orden. Emma på det viset du formulerar dig kan det inte bli annat än bra. Annars köper jag alla dina böcker.
Utan dig hade jag aldrig orkat. Är så evigt tacksam.
Du vet vem du är. Du är mitt stora stöd i allt.
Jag älskar dig.
where is your heart cause I don't really feel it
Jag sitter i köket tittar ut genom fönstret och ser hur världen liksom är alldeles dimmig idag. Precis så känner jag mig, grå och dimmig. Vill bara försvinna. Vi pratade igår du och jag, det var ett bra och sansat samtal vi lyckades ha med varandra men borde det inte vara så jämt? Borde det inte vara så att man lyssnar på den man älskar i alla lägen? Du vet ju knappt om du älskar mig eller inte längre. När jag frågade dig det för någon vecka sedan sa du; jag tror det. Man vet om man älskar någon, det känns i hela hjärtat. Jag skulle vilja hata dig men det gör jag inte men jag accepterar inte dina val och handlingar och jag blir illa berörd när du kallar mig saker som jag med all säkerhet vet inte stämmer.
Ibland känns det som jag står utanför livet. Livet handlar inte om att överleva, det handlar om att leva fullt ut varje dag. Jag vill se varje ny morgondag som en möjlighet och jag vill möta varje dag med en glad känsla i kroppen. Jag vill att någon ska kunna gå och brygga kaffe till mig på morgonen. Jag vill att någon ska bre min favoritsmörgås med precis exakt rätt mängd smör. Jag vill att någon ska komma ihåg att jag vill ha lite mjölk i kaffet.
Egentligen förstår jag ingenting längre. Allt som förut har varit logiskt och självklart för mig har blivit förvirrat och oklart. Rasar världen samman om jag lämnar dig? Varför gråter du inte när jag säger att mitt hjärta längtar ut? Vart stoppar du dina känslor? Tänk om du för en gångs skull skunna gråta inför mig. Va bra det skulle kännas för oss båda. Du skulle få lätta på trycket och jag skulle få se en gnutta mänsklighet i dig.
Du säger att du inte kan tvinga mig att stanna hos dig. Och det stämmer men likförbannat kan man ju ändå kämpa för kärleken. Du skulle kunna kämpa för mig men det gör du inte. Du säger att jag redan har gett upp och att jag har bestämt mig för att du aldrig kan göra mig lycklig mera. Det har jag för det första inte bestämt och det har jag för det andra aldrig velat att det skulle bli så men nu är det såhär. Du har aktivt valt sedan vi fick våra lilla son att ta mig för givet, att ditt hem alltid varit rent och städat, att det ofta luktade nybakat av någon härlig kaka som stod i ugnen, att golven alltid luktade citron för att jag dagligen skurade bort alla dessa fläckar. Du var van att komma hem en dag efter jobbet med maten på bordet och tvätten hängd. Du rörde inte ett finger, inte för att du behövde det eftersom jag redan gjort allting men också för att du inte prioriterar det på samma sätt som jag.
Dina prioriteringar här i livet är för mig helt sanslösa. När jag hör dig prata om varför du inte gör vissa saker här hemma får det mig att känna mig illa till mods. Jag vill inte diska när jag kommer hem från jobbet för jag vill vara med min son. Jag vill inte tvätta när han fortfarande är uppe för jag vill hinna umgås med honom. Jag tänker plocka av maten från bordet när han har gått och lagt sig! Mitt i dina resonemang står jag med disktrasan i handen och säger: OCH DU TROR ATT JAG VILL GÖRA ALLT DET HÄR NÄR JAG SKULLE KUNNA VARA MED MITT BARN?. Hela jag kokar. Hjärtat ruser. Allt blir så uppenbart. Det är jag som ska göra allt precis allt. Du ser på mig som en kvinna från 40-talet. En tvättäkta hemmafru. Men det är det slut på nu. Jag har börjat ställa krav på dig och på hemmet. Än så länge gör du det du ska men jag väntar på den dagen du slutar att bry dig. Det spelar ingen roll att jag nu har en sjukdom som begränsar mig i mitt vardagliga liv. Jag har gjort allt för dig så länge nu att det inte finns någonting kvar.
Jag behöver kärlek. Bums.
Ibland känns det som jag står utanför livet. Livet handlar inte om att överleva, det handlar om att leva fullt ut varje dag. Jag vill se varje ny morgondag som en möjlighet och jag vill möta varje dag med en glad känsla i kroppen. Jag vill att någon ska kunna gå och brygga kaffe till mig på morgonen. Jag vill att någon ska bre min favoritsmörgås med precis exakt rätt mängd smör. Jag vill att någon ska komma ihåg att jag vill ha lite mjölk i kaffet.
Egentligen förstår jag ingenting längre. Allt som förut har varit logiskt och självklart för mig har blivit förvirrat och oklart. Rasar världen samman om jag lämnar dig? Varför gråter du inte när jag säger att mitt hjärta längtar ut? Vart stoppar du dina känslor? Tänk om du för en gångs skull skunna gråta inför mig. Va bra det skulle kännas för oss båda. Du skulle få lätta på trycket och jag skulle få se en gnutta mänsklighet i dig.
Du säger att du inte kan tvinga mig att stanna hos dig. Och det stämmer men likförbannat kan man ju ändå kämpa för kärleken. Du skulle kunna kämpa för mig men det gör du inte. Du säger att jag redan har gett upp och att jag har bestämt mig för att du aldrig kan göra mig lycklig mera. Det har jag för det första inte bestämt och det har jag för det andra aldrig velat att det skulle bli så men nu är det såhär. Du har aktivt valt sedan vi fick våra lilla son att ta mig för givet, att ditt hem alltid varit rent och städat, att det ofta luktade nybakat av någon härlig kaka som stod i ugnen, att golven alltid luktade citron för att jag dagligen skurade bort alla dessa fläckar. Du var van att komma hem en dag efter jobbet med maten på bordet och tvätten hängd. Du rörde inte ett finger, inte för att du behövde det eftersom jag redan gjort allting men också för att du inte prioriterar det på samma sätt som jag.
Dina prioriteringar här i livet är för mig helt sanslösa. När jag hör dig prata om varför du inte gör vissa saker här hemma får det mig att känna mig illa till mods. Jag vill inte diska när jag kommer hem från jobbet för jag vill vara med min son. Jag vill inte tvätta när han fortfarande är uppe för jag vill hinna umgås med honom. Jag tänker plocka av maten från bordet när han har gått och lagt sig! Mitt i dina resonemang står jag med disktrasan i handen och säger: OCH DU TROR ATT JAG VILL GÖRA ALLT DET HÄR NÄR JAG SKULLE KUNNA VARA MED MITT BARN?. Hela jag kokar. Hjärtat ruser. Allt blir så uppenbart. Det är jag som ska göra allt precis allt. Du ser på mig som en kvinna från 40-talet. En tvättäkta hemmafru. Men det är det slut på nu. Jag har börjat ställa krav på dig och på hemmet. Än så länge gör du det du ska men jag väntar på den dagen du slutar att bry dig. Det spelar ingen roll att jag nu har en sjukdom som begränsar mig i mitt vardagliga liv. Jag har gjort allt för dig så länge nu att det inte finns någonting kvar.
Jag behöver kärlek. Bums.
dert var inte igår
Hej herregud vad länge sedan jag skrev här. Mycket har hänt i mitt liv, både bra och dåliga saker. Sommaren har varit helt underbar med ledig tid tillsammans med familjen och vänner. Nu är hösten på intåg och den inviger jag genom att vara sjuk, har haft feber sedan i onsdags morse nu inte okej, vidar min lilla älskling har också varit dålig men fick gå en liten stund till dagis idag då jag kände att jag behövde få ligga och vila själv i några timmar, det gick jättebra vid lämningen, inga tårar vilket är så skönt, mammas duktiga kille!
Förövrigt snurrar det tusen tankar i mitt huvud.. jag blir så osäker på nuet att jag har svårt att se en framtid, jag vet vad jag vill men jag vet inte om jag har stödet i ryggen jag behöver. det känns som jag behöver läka inombords i själen och i hjärtat. För mycket tungt har passerat och jag vet ibland inte vart jag ska ta vägen med min ångest och mina oanikkänslor. Just nu gömmer jag de i en burk men det är inte hållbart.
En förändring måste ske snart annars orkar jag nog inte resa mig igen.
Förövrigt snurrar det tusen tankar i mitt huvud.. jag blir så osäker på nuet att jag har svårt att se en framtid, jag vet vad jag vill men jag vet inte om jag har stödet i ryggen jag behöver. det känns som jag behöver läka inombords i själen och i hjärtat. För mycket tungt har passerat och jag vet ibland inte vart jag ska ta vägen med min ångest och mina oanikkänslor. Just nu gömmer jag de i en burk men det är inte hållbart.
En förändring måste ske snart annars orkar jag nog inte resa mig igen.
För dig
Gör jag allt, för din skull reser jag på mig när jag ramlar, för din skull kämpar jag på fast det är tufft, för din skull torkar jag tårarna och glädjs åt det mirakel du faktiskt är, mammas älskling tillsammans mot alla odds, föralltid vi två! Jag finns alltid vid din sida och jag ska skydda dig mot allt det onda, du är det största i mitt liv, du är meningen med allt, du är lycka och kärlek, jag älskar dig mest av allt <3
Det var länge sedan jag skrattade nu.
Vad är det med vissa människor, de där speciella människorna som får en att må så fantastiskt bra, jag går ständigt med ett leende på läpparna. Du vet vem du är. Kärlek.
Mysigt
Idag har mitt lilla hjärta varit hemma med mig efter några dagar på dagis. Vi åt en långfrukost imorse med tända ljus och bara njöt av lugnet. Idag har vi tagit dagen som den kommit, jag har plockat och pysslat lite och Vidar har lekt för fullt i sitt lilla kök. Just nu sover han gott i sitt rum så jag passade på att ta en lång och varm dusch. Nu ska jag brygga mig lite kaffe och njuta av lite egentid. Ha en fin helg! Kram
vart är du min vän, det var alldeles för länge sen nu.
du är ljuset i mitt liv, du är meningen med allt, jag älskar dig över
berg&dalar, jag gör allt för dig, det är du som får mig att orka gå
när mina egna ben inte bär, det är du som är det största i mitt liv.
Jag kämpar för oss båda,för att du och jag ska må bra var & en och
tillsammans. Jag är rädd men när du håller min hand klarar jag allt älskling.
Mamma älskar dig så min lilla ängel, du är så stark och du gör mig så stark.
Det gör så ont, varenda litet andetag jag tar smärtar mig enormt. Det här är inget som går över, det här är mitt liv. Så ensam i allt, vet inte vad jag ska göra och hur jag ska försöka förklara så att någon förstår.
Förvirrad, splittrad och rädd för att ångra något jag kanske aldrig har modet till att göra. Jag har aldrig varit
en sådan person som är rädd för nya saker, har alltid älskat att utmana mig själv, har alltid velat testat för
att inte dö nyfiken. Men nu när man står här i mitt i det såkallade livet då vet jag inte vem jag är längre.
Den jag brukade vara ser jag inte längre i spegeln, jag är någon annan nu, den du har gjort mig till.
Jag blir rädd för mig själv hur dåligt jag faktiskt mår och att jag har så svårt att säga att jag är nere
och tvivlar på mina val här i livet. Mitt falska leende må lysa igenom men ändå så antar alla bara
att det är bra, att det är en fas, att den går nog över snart, men inte den här gången.
Det här går aldrig över, kanske någon dag men just nu är jag mitt i det och älskar och hatar precis som
förut bara det att jag totalt har tappat mig själv, jag vet inte vem jag är när jag är hos dig.
Du är för stark eller hur, jag är för feg för att dra mig ur.
Just nu känns så mycket jobbigt. Jag har valt en väg men vet inte om den leder mig rätt, jag har tagit ett beslut som inte har varit lätt, jag uppoffrar tid med min lilla älskling, jag känner mig pressad och stressad, jag känner mig tvådelad och söndertrassad i hjärtat och huvudet. Känns som jag har tagit fel beslut och det känns inte bra alls men ska ge det en chans men mitt dåliga samvete kommer aldrig försvinna. I allt det mörka är du mitt ljus Vidar, jag älskar dig så mycket lilla busfröet mitt :)
Att älska er är det vackrare för mig.
Det finns ingenting när ni är allt, när världen snurrar håller ni mig i händerna, när jag inte hittar min kraft får jag låna er. Allting jag gör är för er, ni är kärleken lyckan och livets mening <3
Stackars mig
Här hemma är det sjukstuga har varit sjuk hela veckan nu och jag är så utmattad och trött, jag har så ont i halsen och ingenting hjälper och det gör mig så less, öronen värker och gör så förbaskat ont, febern går inte ner och jag mår så dåligt :( var precis och lämnade lillen på dagis då han har det roligare där än här hemma eftersom jag inte orkar leka eller ta hand om honom och det gör så ont :( längtar redan efter honom mammas lilla älskling.
I vårt vita hem bor jag Emma Linnéa 22 år gammal, min sambo E och vår lilla skatt Vidar på 16 månader.
Jag lever för familjen och kärleken som är det största här i livet. Jag är mammaledig på obestämd tid och
drömmen i framtiden är att jobba som sjuksköterska och att driva en egen butik inom den vita inredningstilen
" Shabby Chic" som jag inreder med värme här hemma.
Jag har alltid nya projekt på gång och älskar vitt vitt vitt. Mellan allt det vardagliga drömmer jag om inredning
och förverkligar mina drömmar genom att gå på loppisar, inreda och pyssla, samt handla en del nytt.
Carl Vidar Gustav 9 augusti 2010 3800 g 51 cm ♥
KÄRLEK STAVAS VIDAR ♥
Du är allt min älskade lilla prins ♥
